Cafe Colombia

Vi stannade tva veckor i La Mojarra, sen var det dags for lite storstadsliv i Bogota. Vi fick bo hos Jhoana dar det var stor kris eftersom stadtanten hade slutat och ingen hade stadat pa tva manader. Tydligen ar det "helt normalt" med stadhjalp, men sa ar en dagslon ocksa pa 90 kroner for tjenster i hemmet. Jhoana guidade oss runt nagra dagar och det blev garna nagra extra kvarter (kvartal) och extra sightseeing om vi skulle till buldrehallen, museet eller tillbaka hem igen eftersom hon ar annu virrigare an mig :). Vi reste nagra dagar til Suesca. En klippa som ar gott utvecklad eftersom den borjade klattras redan pa 80-talet och ligger enbart en timmes bilkjoring fran Bogota. Har finner man sport och trad i 1-4 replangder. Det ar lite mer skumt med tanke pa avstand mellan bultar och los sten och tydligen tar det lite mer tid innan man blir van med klippan. Men ocksa Suesca var underbart och vi bodde i ett jattefint hus som vara vanner hyrde i narheten.


Lokal delikatess: "storbaks-myror"



Provade ut lokala buldrehalan

Det var inte forens vi ankom flygplatsen i Equadors huvudstad, Quito, vi insag vilket daligt rykte Colombia fortfarande har. Efter tre veckor i Colombia utan att se sarskilt manga andra turister var vi helt plotsligt omringade av backpackers och pensionarer. Manga av Colombianerna vi pratade med uttryckte an stor onskan om var vidare missionering for Colombias rykte. Tydligen ar de trotta av att folk latsas sniffa kokain nar de hor vart de kommer fran. Och vi fick fragan om vi "var besvikna att inte alla colombianer levde i slummen". Det ar kanske det vi larde oss mest under vara veckor i Colombia; hur lika vi faktiskt ar, trots avstand, kultur och historia. Men det finns ocksa en anledning till Colombias daliga rykte. Vi horde om tva slaktingar till vara kompisar som hade varit kidnappade (riktigt nog for 10 ar sedan), vi sag en kvinna bli ranad pa sin mobiltelefon och overallt sag man poliser och paramilitarer. Vara vanner berattade om drogproblem och prostutition, samtidigt som dom ar stolta over sitt land och visar hellre upp overklassen framfor slummen. Colombia har forandrats mycket dom sista tio aren, och folk har en stark tro pa framtiden.

Vara vanners fina hus i Suesca

Pa vag till klippan i Suesca

Hanger i Suesca

Yngve sakrar Sebastian som klattrar pa en fin taggad klippa.

Yngve klarar att fa strack i benet. Har det fortfarande :)

Nan sa att dom inte sattsade sa mycket pa tagtrafiken i Colombia.

La Mojarra

Om förväntningen till klättringen var hög innan vi kom till Kuba, saa var den motsatt i Colombia. Ingen hade naagonsin nämnt klättring och Colombia i samma mening till oss. När vi efter en tretton timmars laang busstur fraan Bogota, anlände (med bussbyten och taxi och god hjälp av Jhoana) till La Mojarra och fick se den otroliga utsikten utöver Colombias största canyon och sandstensklipporna längs kanterna började vi att hoppas. 

Fin utsikt över klippan

Nu har vi klättrat här en vecka och ja, det är sjukt fint! I Kuba bestog klättringen som oftast av överhängande pumpbaserad klättring med stora handtag bestaaende av stalaktiter. Här är det mer vertikal, teknisk klättring och även den allra lättaste klättringen är spännande. Cragget bestaar av enbart 130 leder, men de allra flesta haaller hög kvalite! Vi har inte träffat naagra andra turister än fraan andra städer i Colombia.

Cruxet aar att klippa foorsta bolten :)



Folkligt paa klippan



Vaar vän Jhoana

Paa utflykt till ett vattenfall kan man palla (gaa paa slang) mandariner fraan kossorna.

Röd eller död

Internet finns inte i överflöd paa Kuba saa det är ett tag sen vi fick skriva.

Enaste planen vi hade innan vi anlände till Kuba var att vi skulle klättra i den lilla byen Vinjales. Rykten sa att klättringen var fenomenal. I sanningens namn saa är den inte topp världsklass. Men den är väldigt bra. Det som gör klättringen i Vinjales till världsklass i vaara ögon är settingen man finner klättringen i; folket, kulturen, naturen osv. Och med det menar jag inte att allt är odelat possitivt. Mer intressant och lärorikt. För oss utomstaaende ger frittgaaende djur, häst och vagn och gamla bilar, fraanvaro av maskiner mm. ett idylliskt intryck. För folket som bor i ett land utan möjlighet till drömmar kan det hända har en annan syn paa saken. Och efter en stund i Kuba märker man att maanga människor reflekterar hur dom egentligen maar paa insidan och kan bete sig paa ett mer eller mindre otrevligt sätt.

Jag är glad att vi stannade saa pass länge som en maanad i Kuba. För jag tycker att det är ett land (eller vi var väl kanske inte runt saa mkt men) som tar lite tid att uppskatta fullt ut. Efter en veckas vistelse i vinjales kom Tor-Eivind paa julsemester till Kuba. Kan hända att vi var lite less och inte var helt sugna paa tre veckor till i ett land där vi uppfattade folk som lite smaafalska. Kan hända att vi umgicks för mkt med en bitter (men jävligt trevlig och rolig) amerikan som hade blivit dumpad av en tjej precis. Men tiden gick och Kuba växte. Och när vi väl skulle resa vidare skulle vi gärna tänkt oss att stanna mycket längre.



Aakern plöjs med oxar. Manövreras lätt med ett litet ryck i nosen. Kan backa.

Kubanska vägskyltar



I kuba är det vanligt att man bor hemma hos familjer, saa kallade Casa particulares. Man bor i ett rum i deras hus, faar färdiglagad mat och bäddad säng och även en inblick i en kubansk familjs liv. Detta upplägg passade oss väldigt bra efter maanader av tältboende och matlagning paa primus. Det var ocksaa en bidragande orsak till att vi gillade vinjales och folket där saa mkt, vaar kubanska familj Tatica och el Chino (kinesern).

Vi blev vänner med ett colombianskt par, Juan och Jhoana. Dom reklamerade för den colombianske klättringen och bjöd oss över till deras hemland. Saa nu är vi i Mojarra, Colombia :)

Överst: Tatica och Chino förbereder julgrisen.