Klatring i Lofoten

Tilbake i Lofoten og solvarm klippe

Sanna på toppen av Presten, Henningsvær i bakgrunnen

Art by accident

For tredje sommeren på rad kjører vi til Lofoten i begynnelsen av sommeren. Med forrige sommers regnvær friskt i minne sjekket vi yr.no ca ti ganger i døgnet før avreise. Det var meldt sol ut hele langtidsvarselet, så vi satt oss i bilen og neste dag var vi ferdig installert i Camp Gandalf like ved Henningsvær. Neste dag klatret vi gode gamle Presten i strålende sol. Vi hadde med alt for lite drikke og det  var alt for varmt, så dagen etter satt vi hos Hanna og drakk kaffe dagen lang. Etter en uke hvor vi bare klatret ruter som vi kjente fra før var vi klar for noe nytt. Vi dro over til Trollfestningen og gikk Odins bue. Dette må være den fineste ruta i Lofoten?!

Odins Bue

 

Siste lengde på Odins bue går opp Trollkaminen, og her er faktisk selve trollet.

Sanna lærer lillebror meningen med livet

I starten av juli kom Sannas lillebror Max på besøk. Finværet har fortsatt, og den første dagen går vi Pianohandler Lunds rute. Dagene etterpå klatrer vi Bare blåbær, Gandalf, Forsida på Geita og Gollum. Ikke en dårlig start som klatrer!

Utsikt fra Svolværgeita. I år kom sommeren til Lofoten!

Mens Max er på besøk blir jeg med Sara og Bjørn opp Storpillaren på Vågakallen. Dette er en av de store klassikerne i Lofoten. Vi har hørt mye om Storpillaren helt siden vi gikk på folkehøgskole og hadde nybegynnerkurs i ura på Kalle. Etter en noe nervøs natt(som hører med til slike turer), kjører vi bil fra Gandalf til Kalle. Jeg og Sara prater som vanlig, men Bjørn er stille som en østers. Han er nok nærvøs, og det skjønner jeg for han skal lede den vanskeligste biten. Anmarsen opp til Storpillaren har et dårlig rykte, men vi finner en enkel vei og ved innsteget er vi ved særdeles godt mot. Et par taulengder opp starter den fine klatringen. Bratt, bombefast granitt. Selve cruxet er svakt overhengende handjamming. Etter maaange timer og taulender er vi på toppen i midnattsol, og etter enda flere timer er vi hjemme i campen. En lang og utrolig flott tur opp ei fin rute og i et bra taulag!

Livet i Camp Gandalf er et behagelig liv, og utover sommeren kommer mange kjente og ukjente innom. Bjørn og Sara har med seg campens største telt, og her var det mang en gap-skratt utover kveldene.

Etter endt dag på Eggum

Etter Storpillaren var jeg klar for noen dager uten standplass, kiler, camalots, prusikslynger osv. osv. Vi pakket sammen teltet og dro noen dager til Eggum. Her er klatringen helt annerledes. Med bøttetak, bolter og overheng fant vi alt vi hadde savnet i sommer.

Bjørn klatrer Ninjarisset utenfor Svolvær.

Ninjarisset i regn...

Helgen etterpå gikk Sanna Storpillaren sammen men Andreas Fransson. Andreas har lagt ut referat fra den turen på http://andreasfransson.blogspot.com/2011/07/storpillaren.html I mellomtiden gikk jeg Silmarillion sammen med Sara og Bjørn. Det som skulle bli en hviledag for meg, ble en klatredag, hurra! Både Bjørn og jeg har snudd på denne ruta før av forskjellige grunner, og vi var enige om at førstelengden er noe skikkelig drit. Så da kom vi på den brilliante ideen å gå rundt til venstre. Et tips til andre som vil gå denne flotte ruta: IKKE gå grasrenna til venstre. Jeg løste ut en svær blokk og fikk Gandalfs oppmerksomhet rettet mot oss. Lenger opp er det skikkelig fin klatring, uten alt for mange hyller underveis. Det var lenge siden vi hadde skikkelig hengende stand, så det var arti for ungan! Nok en gang takk for at jeg fikk bli med familien Owren-Bergentz opp i veggen.

Vår i Siurana

Några dagar i Siurana blev till några veckor. Dels på grund av den underbara klättringen och folket, men också på grund av att "ståltältet" behövde nya bromsar. Vi fick besöka den lokala verkstaden och fick förklarat våra problem med hjälp av vår magnifika spanska och google translate. Först fick vi veta att bilen måste in på lagning i tre dagar, men vi fick fram att det var vårat hus och bilen fick bli med oss hem. Vår vän Markus hade vilodag och övade sig på att fotografera. Så därför har vi massa klätterbilder denna gång :)

Foto: Markus Jung

Foto: Markus Jung

Foto: Markus Jung

Foto: Markus Jung

Foto: Markus Jung

Det har varit fint väder (efter att det snöblandade regnet som blev till snö försvann) och vi har fått klättra massor :) Tiden går allt för fort.

Campingsemester

Vi är nu stolta ägare av vår tredje bil (och jag har inte ens körkort). Vår nya bil är helt likadan som våran förra bil, fast blå. Yngve visade fram sina skills i bilmecking och reparerade både det ena och det andra. Den duktiga hemmafrun sydde gardiner och vi byggde en säng. Vårt rullande hus var färdigt.

Gott om plats i "kistan"

Fint väder och kö på autobahn

Vädret var kallt, så vi bestämde oss för att köra hela vägen till Spanien och därifrån sakta köra hemmåt, med stopp i bland annat Frankrike, Sweitz och Österrike. På vägen ner fick vi mat och husrum hos Yngves syster Synnøve i Lillehammer (som bjöd på hemmalagad pizza och nybakat bröd) och vår vän Emil i Danmark (som bjöd på hemmalagad lasagne och nybakade bullar). I Paris stannade vi en dag i Fontainebleau och buldrade eller mest lekte på alla stora stenar och träd. Jag blev glad av att se att det var så stor aktivitet i dom stora franska skogarna. Det stod bilar parkerade överallt och fina damer vandrade längs med vägkanterna. Blev lite besviken när jag insåg att det hörde ihop med alla kondomer som låg spridda överallt på marken.

Buldring i Font

Efter 5 dagar och 3900km var vi framme i Siurana som ligger i närheten av Barcelona. Yngve förklarade än en gång hur glad han var för att jag inte har körkort.

Det bästa med att bo på campingplatsen är dom söta grannhundvalparna som har hittats på en strand på Costa Blanca

Sportsklättringen i Siurana är i världsklass. Den är helt annorlunda än våra tidigare destinationer på resan och klippväggarna är svagt överhängande med små krimpar och dåliga fottag. Landskapet runt omkring är underbart, och på lediga dagar kan man jogga ner till älven som rinner dalbottnen. Vädret har tills nu varit helt optimalt med sol och 15 grader varmt. Nu är det en liten nedtur och vi har snöblandat regn. Men vi dricker vin och äter brieost så vi trivs ändå:)

Foto av Markus Jung http://markusjung.blogspot.com/

Hem til Norge

Turen till Equador blev kortvarig. Vi fick några turer på (för oss) hög höjd, men det visade sig att det var en del styr utan guide (typ hyra åsnor osv.) och med begränsad kunskap i det spanska språket. Yngve blev också rätt så dålig på hög höjd. Så vi for hem till Norge.

Där var det ypperliga snöförhållanden (när det inte regnade) och vi fick fina några dagar i pudersnö. Så det blev skidor i år också. Enligt mig fick vi årets finaste tur på Mohaugen :) Vi fick träffa massa vänner och det visade sig att livet gick sin gälla gång.

Vi var i valet och kvalet om vi skulle flyga ner till Spanien och sedan ta tåget mellan olika klätterdestinationer i Europa, eller om vi skulle köpa en stor van att bo och köra runt i allt efterssom vart det var fint ver och vad vi kännde för. Det blev inget utav det.

Yngve närmar sig toppen och helt plötsligt är det en djungel av växter.

Cafe Colombia

Vi stannade tva veckor i La Mojarra, sen var det dags for lite storstadsliv i Bogota. Vi fick bo hos Jhoana dar det var stor kris eftersom stadtanten hade slutat och ingen hade stadat pa tva manader. Tydligen ar det "helt normalt" med stadhjalp, men sa ar en dagslon ocksa pa 90 kroner for tjenster i hemmet. Jhoana guidade oss runt nagra dagar och det blev garna nagra extra kvarter (kvartal) och extra sightseeing om vi skulle till buldrehallen, museet eller tillbaka hem igen eftersom hon ar annu virrigare an mig :). Vi reste nagra dagar til Suesca. En klippa som ar gott utvecklad eftersom den borjade klattras redan pa 80-talet och ligger enbart en timmes bilkjoring fran Bogota. Har finner man sport och trad i 1-4 replangder. Det ar lite mer skumt med tanke pa avstand mellan bultar och los sten och tydligen tar det lite mer tid innan man blir van med klippan. Men ocksa Suesca var underbart och vi bodde i ett jattefint hus som vara vanner hyrde i narheten.


Lokal delikatess: "storbaks-myror"



Provade ut lokala buldrehalan

Det var inte forens vi ankom flygplatsen i Equadors huvudstad, Quito, vi insag vilket daligt rykte Colombia fortfarande har. Efter tre veckor i Colombia utan att se sarskilt manga andra turister var vi helt plotsligt omringade av backpackers och pensionarer. Manga av Colombianerna vi pratade med uttryckte an stor onskan om var vidare missionering for Colombias rykte. Tydligen ar de trotta av att folk latsas sniffa kokain nar de hor vart de kommer fran. Och vi fick fragan om vi "var besvikna att inte alla colombianer levde i slummen". Det ar kanske det vi larde oss mest under vara veckor i Colombia; hur lika vi faktiskt ar, trots avstand, kultur och historia. Men det finns ocksa en anledning till Colombias daliga rykte. Vi horde om tva slaktingar till vara kompisar som hade varit kidnappade (riktigt nog for 10 ar sedan), vi sag en kvinna bli ranad pa sin mobiltelefon och overallt sag man poliser och paramilitarer. Vara vanner berattade om drogproblem och prostutition, samtidigt som dom ar stolta over sitt land och visar hellre upp overklassen framfor slummen. Colombia har forandrats mycket dom sista tio aren, och folk har en stark tro pa framtiden.

Vara vanners fina hus i Suesca

Pa vag till klippan i Suesca

Hanger i Suesca

Yngve sakrar Sebastian som klattrar pa en fin taggad klippa.

Yngve klarar att fa strack i benet. Har det fortfarande :)

Nan sa att dom inte sattsade sa mycket pa tagtrafiken i Colombia.

La Mojarra

Om förväntningen till klättringen var hög innan vi kom till Kuba, saa var den motsatt i Colombia. Ingen hade naagonsin nämnt klättring och Colombia i samma mening till oss. När vi efter en tretton timmars laang busstur fraan Bogota, anlände (med bussbyten och taxi och god hjälp av Jhoana) till La Mojarra och fick se den otroliga utsikten utöver Colombias största canyon och sandstensklipporna längs kanterna började vi att hoppas. 

Fin utsikt över klippan

Nu har vi klättrat här en vecka och ja, det är sjukt fint! I Kuba bestog klättringen som oftast av överhängande pumpbaserad klättring med stora handtag bestaaende av stalaktiter. Här är det mer vertikal, teknisk klättring och även den allra lättaste klättringen är spännande. Cragget bestaar av enbart 130 leder, men de allra flesta haaller hög kvalite! Vi har inte träffat naagra andra turister än fraan andra städer i Colombia.

Cruxet aar att klippa foorsta bolten :)



Folkligt paa klippan



Vaar vän Jhoana

Paa utflykt till ett vattenfall kan man palla (gaa paa slang) mandariner fraan kossorna.

Röd eller död

Internet finns inte i överflöd paa Kuba saa det är ett tag sen vi fick skriva.

Enaste planen vi hade innan vi anlände till Kuba var att vi skulle klättra i den lilla byen Vinjales. Rykten sa att klättringen var fenomenal. I sanningens namn saa är den inte topp världsklass. Men den är väldigt bra. Det som gör klättringen i Vinjales till världsklass i vaara ögon är settingen man finner klättringen i; folket, kulturen, naturen osv. Och med det menar jag inte att allt är odelat possitivt. Mer intressant och lärorikt. För oss utomstaaende ger frittgaaende djur, häst och vagn och gamla bilar, fraanvaro av maskiner mm. ett idylliskt intryck. För folket som bor i ett land utan möjlighet till drömmar kan det hända har en annan syn paa saken. Och efter en stund i Kuba märker man att maanga människor reflekterar hur dom egentligen maar paa insidan och kan bete sig paa ett mer eller mindre otrevligt sätt.

Jag är glad att vi stannade saa pass länge som en maanad i Kuba. För jag tycker att det är ett land (eller vi var väl kanske inte runt saa mkt men) som tar lite tid att uppskatta fullt ut. Efter en veckas vistelse i vinjales kom Tor-Eivind paa julsemester till Kuba. Kan hända att vi var lite less och inte var helt sugna paa tre veckor till i ett land där vi uppfattade folk som lite smaafalska. Kan hända att vi umgicks för mkt med en bitter (men jävligt trevlig och rolig) amerikan som hade blivit dumpad av en tjej precis. Men tiden gick och Kuba växte. Och när vi väl skulle resa vidare skulle vi gärna tänkt oss att stanna mycket längre.



Aakern plöjs med oxar. Manövreras lätt med ett litet ryck i nosen. Kan backa.

Kubanska vägskyltar



I kuba är det vanligt att man bor hemma hos familjer, saa kallade Casa particulares. Man bor i ett rum i deras hus, faar färdiglagad mat och bäddad säng och även en inblick i en kubansk familjs liv. Detta upplägg passade oss väldigt bra efter maanader av tältboende och matlagning paa primus. Det var ocksaa en bidragande orsak till att vi gillade vinjales och folket där saa mkt, vaar kubanska familj Tatica och el Chino (kinesern).

Vi blev vänner med ett colombianskt par, Juan och Jhoana. Dom reklamerade för den colombianske klättringen och bjöd oss över till deras hemland. Saa nu är vi i Mojarra, Colombia :)

Överst: Tatica och Chino förbereder julgrisen.