Las Vegas

Efter ett nagorlunda tillfrisknande hann jag med en dag till med buldring i Bishop. Yngve hade fatt en streck i underarmen och kunde inte klattra. Dagen startade med bad i varma kallor i soluppgang. Efter en del buldring under dagen skulle jag forsoka klara ett bulder jag hade provat pa lite tidigare och garna ville ga innan vi skulle vidare. Tiden blev lite knapp och jag fick buldra med pannlampa. Dom andra som spottade mig blev distraherade av en siluett som lystes upp av fullmanen. Dom pastod att det var en puma. Jag var skeptisk och tyckte att dom hellre skulle fokusera paa mig och min klattring :). Efter annu ett forsok paa mitt bulderproblem var siluetten borta. Det var tydligen visst en puma. Och jag trodde bara att det var en sten. Kvallen avslutades med grillning och persekaka som Trine hade kopt.

Spottare tittar pa mig istallet for pa puman

Yngve och jag tog bussen (eftersom "Rosita" hade gatt och dott) till San Francisco dar vi bodde en natt hos var vann Simen och hann ocksa traffa Froydis som ocksa gar pa Berkeley. Vi hann med en kort sighseeing i regnet och Simen visade oss runt i Berkeley. Dagen efter hyrde vi en van och korde till Red Rocks som ligger utanfor Las Vegas. Vi hade helst farit till Indian Creek som ar en klatterdestinastion i Utah som verkar helt otrolig, men efter en snabb kik pa vaderleksrapporten bestammde vi oss for att skippa det. Tror det var ratt avgorelse for har i Red Rocks ar det manga klattrare som har rymt fran kylan i indian creek. Bland annat sa traffade vi vara gamla taltgrannar fran Yosemite och Bishop

6 veckor kort sammanfattat

Jag är sjuk idag. Så istället för att vara ute och bouldra i Bishop, sitter jag inne på cafè (The Black Sheep) och har börjat med mitt nya intresse; blogging. Finns en möjlighet att detta inlägg är ett once in a lifetime tillfälle. Är redan less efter alla svåra beslut som bakgrundsbild, textsnitt och textfärg.
Efter några dagars surr i San Francisco, med ytterst få uppnådda turistmål (Union square ska tydligvis vara nått att se) och mycket gåing, tog vi oss med hjälp av buss och tåg ut till vårat första mål; Yosemite. Vi var väldigt nöjda med att ha lyckats att ta lokaltransport ut dit eftersom folk påstod att det var helt omöjligt. Men det var egentligen väldigt lätt. Glädjen var kortvarig. Det hade inte slagit oss att det existerade dåligt väder på andra sidan kontinenten. Men det gör det. En vecka med snöstorm var på väg in. Positiva som få över att det var så lätt att få plats på camp 4 (campingplatsen vi ville bo på) ställde vi oss i kö för att betala för övernattning. Det är inte alla amerikaner som är blygsamma. Bak oss stod en man i gore-tex cowboyhatt och skröt över det dåliga vädret han skulle fly undan i Joshua Tree. Jag tog tillfället i akt och bjöd med mig och Yngve. Det resluterade i en veckas fin klättring i öken med Kelly och hans flickvän Wendy.




Joshua Tree



Camping i J.T




Sanna följer ett fint riss



Väderleksrapporten spådde finare väder i Yosemite, så vi tog bilen tillbaka till The valley. Denna gången var det större efterfrågan på campingplatserna och vi gick därför upp grytidligt för att säkra oss platser. Kelly (som är amerikan och därför är väldigt glad i att följa regler) övertygade mig att lämna sovsäcken i bilen, och jag satte mig istället helt sonika i det jag hade på mig och väntade. Då var det omkring tre timmar tills rangern skulle komma och ta emot betalning. Detta resulterade såklart i att jag höll på att frysa ihjäl. Men så kommer räddningen. Helt plötsligt flyger det världens mjukaste sovsäck över mig och Yngve. Snäll som jag är erbjuder jag ägaren till sovsäcken att också han kan ta en liten del av sovsäcken. Så vi sitter alla tre tätt under sovsäcken och sover. När vi omsider börjar prata visar det sig att killen är norsk och även så hans norska kompis är norsk.




Räddaren Marius får också en liten del av sovsäcken.


Ovana tekniker så som off-witdh klättring och kaminer ger mig och Yngve en prövning. Mest mig. Och vi inser snabbt att man inte ska se sig blind på grader. Efter en del friklättring (dvs. klättring utan att man belastar säkringarna man sätter) bestämmer vi oss för att pröva tekninsk klättring. Lättare sagt än gjort och vi är glada att vi har duktiga folk runt omkring oss vi kan bombardera med frågor. Vi får köpa mycket utrustning av andra klättrare och lånat en del. Vi övar på några kortare replängder och prövar sedan en längre ruta med övernattning. Det är spännade att komma upp högt i väggen och roligt att pr¨va något nytt. Men både Yngve osh jag är överrens att teknisk klättring inte är något vi kommer att hålla på med i framtiden. Då får vi hellre bli bättre och friklättra hårdare leder. Vi har ändå väldigt lust att uppehålla oss en längre tid i väggen och bestämmer oss för att pröva the Nose, en känd led upp en vägg som heter el capitan. Marius (norsken) har rådit oss att öva mycket på reparbete och gå många korta replängder för att få kontroll på det. Men det är ju det som är så tråkigt, så det struntar vi glatt i.




Studietiden är inte slut




Sanna följer på Washington Column i mörkret





I USA finns det stora kottar.




Yngve myser med klätterutrustningen i vårt stora tält.



Häng med Joakim och Kristian när regnet öser ner.

Efter en period med dåligt väder ser vi på väderleksrapporten att det ska bli fint väder en längre period. Vi bestämmer oss för att göra ett försök. Första dagen leder vi upp fyra replängder, tar upp haulbagen (säcken som vi hissar upp) och rappelerar ner för att sova i campingen. Det går väldigt bra och vi har tron på att detta kommer att gå smooth. Andra dagen börjar vi med att jumarera upp dom fyra replängderna och målet är att komma upp ytterligare 10 replängder. Inte helt oväntat använder vi mycket längre tid än vi borde på standplats. Repen trasslar ihop sig och den tunga haulbagen hängs ofta upp över alla andra rep så att det blir massa extra arbete. Dom sista replängderna måste gås i mörker (vilket är ganska vanligt). Vi kommer upp på en hylla som vi bestämmer oss för att sova på (tre replängder tidiagre än den vi har planlagt att komma till). Vi äter och lägger oss. Tittar på klockan. Inser att klockan är allt för mycket. Vi är allt för tröga och bestämmer oss för att sova och dagen efter rappelera ner till backen igen. Vi sover båda två så gott som vi aldrig har gjort och det är nog den bästa natten i mitt liv. Det är med en bitter bismak vi måste sno.

El Cap med hjärtat i mitten

Sanna

Yngves rumpa

Glatt ovetande om att vi måste vända nästa dag.

Sanna posar på dolt tower

När vi väl kommer ner har vi ingen större lust att vara kvar i Yosemite, utan tar bilen (som vi har köpt för 300 dollar) till Bishop. Vi konverterar till bouldring. Och det tar inte lång tid före vi inser att det här med klättring på små stenar är ganska så roligt. Planen är att stanna i Bishop i 3-4 dagar och sedan dra vidare till Indian Creek. Ödet vill nåt annat. "Rosita" (bilen) är sjuk och radiatorn måste fyllas på var 15:e minut. Vilket oftast resulterar i en geiser av varmt vatten. Vi inser att det inte går att köra i 15 timmar till Utah med henne. Trine från trondheim som vi hade träffat i Yosemite möter upp oss och vi träffar en tredje norrman, Tore som vi hänger med.



"Rosita" får medicin på väg till Bishop.



Simen hängde också i Bishop





Trine och Sanna har fastnat i en spricka.



Nu har det gått två veckor och vi är fortfarande kvar i Bishop. Vi bouldrar, slappar, badar i varma källor och sitter framför brasan. Livet är underbart!